Tommeliten
Campingtillhenger
Bara namnet är ju så man smälter! Osökt kommer H C Andersens saga upp i minnet, om Tummelisa, hon den lilla som kunde flyta på att näckrosblad!
Fast min förtjusning över den lilla finurliga vagnen började faktiskt med att jag föll för en "släkting", Lillebror, även den tillverkad i Norge. Första gången jag såg den, på Classic Car Week i Rättvik för tre år sedan, visste jag att det var precis vad jag ville ha. Tänk så behändigt att koppla efter den lilla Morrisen, och ingen vikt att tala om.
Nu var det så lyckligt att i familjens vängalleri ingick en smått galen norrman, som vi döpt till "Kjempegreit", för han bara är sådan! Jag talade om för honom att jag fallit för Lillebror och undrade vad han hade för kontakter i Norge. Som den genomsnälle man han är, lyckades han under vintern leta rätt på en "nästan likadan", men den heter Tommeliten, som han sa.
Bilder skickades över Kölen och sen var det klippt! Priset var helt överkomligt, och Ivar, han heter så på riktigt, lovade att dra med sig vagnen till Stockholm någon gång under sommaren. Så en av de vansinnigt varma dagarna i augusti 1996 kom han med sin vackra Chevrolet 1951 och med en minst sagt skum låda på dragkroken.
Tillbaka
Så det var detta jag bett honom dra hem, min dröm som gått i uppfyllelse!! Oj oj, kunde väl aldrig i min vildaste fantasi tro att det skulle kunna bli något fint och användbart av detta "ruckel". Men herrn huset är en obotlig optimist och såg alla möjligheter medan jag bara såg svårigheterna till en början. Men vi har ju gjort ett jättestort renoveringsjobb en gång tidigare, så visst sjutton skulle vi klara även detta.
Till att börja med kontaktades finsnickaren i grannskapet, han gjorde samma bedömning, det här ska nog gå bra! Nytt virke överallt exakt kopierat av de gamla delarna. Vi fick ett pris och husets herre, som vid den här tiden hade för mycket fritid, började nedmonteringen. Vis av tidigare erfarenhet fotograferades alla fogar och detaljer mycket noggrannt först. Detta skulle visa sig otroligt värdefullt när det väl var dags för montering.
Originalutseendet
De partier av vagnen som är tillverkade av aluminiumplåt skulle också befrias från gammal ful brun färg, ett jobb som kan tyckas enkelt, men vi blev snart varse hur otroligt hårt färg kan bita sig fast. Alla tänkbara metoder prövades och efter mycket gnagande var all färg borta.
Snart stod den lilla vagnen helt naken, i princip bara ramen kvar, och alla ruffiga väggdelar kördes iväg ut till snickarmästaren, som skulle tillverka nya friska delar. Under tiden delarna sågades till, fick ramen en ordentlig genomgång. All gammal färg togs bort, ramen rostskyddades och allt målades nytt, svart och fint. Fjädringen satt fast och fick värmas loss och sedan smörjas ordentligt.
Bara chassit kvar!
Nu hade det hunnit bli höst och renoveringsjobbet kändes inte så där väldigt inspirerande i regn och rusk, men vi hämtade hem de nya friska väggarna och andra detaljer från snickarmästaren. Även dom gamla delarna, mallarna, fick följa med hem, som jämförelse vid själva hopsättningen.
Så blev det snabbt vinter och vår och när solen började titta fram allt mer, kändes också renoveringen lite roligare, så frampå vårkanten började vi plocka fram alla trädetaljer som skulle monteras ihop. Men innan det jobbet kunde påbörjas skulle allt impregneras med Kulturhantverkarnas Linoljeimpregnering. En linolja som uppvärmd till max 130º stryks på flödigt så att det tränger in ordentligt i träet. En gammal hederlig metod, som rekommenderades av fackfolk. Ett förfärligt osigt jobb, men träets vackra ådring framträdde mycket effektfullt.
Medan vi oljade och osade, skickades resten av vagnen, dvs aluminiumhöljet på lackning. Samma färg som dragbilen skulle det vara, det bestämde jag, ägarinnnan, i strid mot "medmontörens" råd. Men jag såg det söta lilla ekipaget framför mej i samma gråblå färg, och det blev verkligen mycket fint.
Efter ett par dagar hos lackeraren, och en allt magrare plånbok, skulle så det roliga monteringsjobbet börja. Nu var det högsommar, om mina drömmar om att ta med även detta ekipage till Classic Car Week, kändes orealistiskt. Hur skulle vi hinna? Vi hade ju inte semester ännu heller. Det ordinarie arbetet måste ju också skötas.
"Medmontören", som fått blodad tand och hade kortare arbetsdagar, började slita, och snart kunde vi också börja vår semester med hårt arbete dagarna i ända.
Monteringsarbete i skuggan!
Själva monteringen flöt fint, delarna passade och om det inte varit för kapellets skull, hade vi nog hunnit. Men, ibland är gudarna med även mej, och tack vare ett tips från en gammal kompis hittade vi en helt fantastisk kapellmakare, LH Bil- & Båt Inredningar AB i Västberga.
Jo, nog kunde han titta på det jag med svårighet beskrev per telefon, och Olles vänner, ja dom ska man ju hjälpa.....Sagt och gjort, en onsdagkväll åkte vi dit, visade upp vagnen och de mycket trasiga resterna av det gamla kapellet. Jo, det skulle nog låta sig göras, ett bra pris fick jag också, och kanske, kanske han skulle hinna göra det rätt så snart.Till min enorma förvåning ringde han på fredagen och talade om att allt var klart!!! Så mycket som gått mig direkt i händerna de senaste veckorna, kunde bara inte vara sant. Det sägs ju att högmod går före fall, men så långt tänkte inte jag, utan kunde samma fredagkväll hämta vagnen med ett otroligt fint sytt klarblått kapell.
Dessförinnan hade vi lyckats få ihop alla väggar, luckor, handlat gångjärn och reglar, monterat tillbaka alla fönsterrutor, och faktiskt fått själva hopfällningen av vagnen att fungera, med några små justeringar. Hela vagnen är ett litet under av listiga delar som viks ihop, för att i transportläget bara se ut som en liten plåtlåda. Som vilken släpvagn som helst! Den oinvigde kan aldrig ana sig till att här döljer sig faktiskt en liten, men dock semesterbostad!
Nu gällde det bara att med den allt tunnare plånboken i högsta hugg, ge sig ut och leta material till sängarnas dynor och ett trevligt blå- och vitrutigt tyg till dessa samt till pyttesmå gardiner. Just den här veckan i juli förra året började den rekordvärme som vi sen fick ta del av resten av sommaren. Symaskinen placerades på ett bord på tomten under det skuggande äppelträdet, och jag mätte och nålade, klippte och sydde med den svala gräsmattan som arbetsbord. Våra numera ganska härdade grannar, tittade förbi ibland och undrade vad i all sin dar vi höll på med nu! Arbetsfördelningen var given, jag kröp runt i gräset och nålade medan Hasse berättade för alla som var intresserade om den fantastiska konstruktionen.
Så kom lördagen den 19 juli 1997 och då, precis samma dag som jag firade min födelsedag, var Tommeliten helt klar. Visserligen fortfarande Norgeregistrerad, men vad gjorde väl det. Morrisen hade fått sin dragkrok några veckor tidigare och allt var egentligen klart för premiärturen till Rättvik.
1997-07-19
Att vi inte kom längre än till Salatrakten med det ekipaget, är en sorglig historia, men på grund av att oljefiltret i Morrisen skruvat upp sig och all olja läckt ut, packade motorn ihop och hela det lilla ekipaget fick bärgas hem igen, sorgligen avvinkad av en förtvivlad ägarinna.
Tur i oturen var ändå att vi åkt iväg med två ekipage och trots detta elände kunde njuta av en härlig vecka med alla våra veteranbilskompisar i Rättvik!
TypskyltSommaren 1998 tog jag dubbel revansch, dels kunde jag delta med mitt ekipage under Classic CarWeek i Rättvik, dels kammade jag hem ett förstapris för bil + vagn vid American Car Show i Åkersberga, brittiska klassen. Jag blev också uppmärksammad av tidningen Nostalgia som i ett vinternummer, presenterade både bilen och vagnen. Sånt är alltid lika roligt eftersom det verkligen känns som lön för all möda! När jag läste den artikeln längtade jag givetvis till nästa sommar. Och då bär det av igen.....!
Och när våren började närma sig anlände MHRF:s evenemangskalender för 1999, och döm om min förvåning när jag hittade den här bilden på omslaget!
Foto: Göran Ambell, Rättvik
| Och så här såg hela ekipaget ut sensommaren 1999! |  Klicka för större bild! |
|
19 september 2002! Idag flyttade Tommeliten
hemifrån. |
|
Tillbaka! 
